du förgyller mitt liv.
Till Dig.
Jag vet inte vad jag ska säga, får inga ord på mina tankar. Jad bad att få prata med dig, och är tacksam att du gav mig chansen. Ändå när vi väl står där öga mot öga så finner jag inga ord! Jag vill bara be om ursäkt, vill bara att du ska veta att jag är så ledsen för vad som har hänt, och att min rädsla att förlora dig är större än nånting annat. Jag vill börja om på nytt, jag vill kämpa mig framåt, och kunna leva lyckligt. Men inte utan dig.. Och har jag förstört allting mellan oss, så vill jag inte börja om. Och med det menar jag självklart inte att du ska förlåta mig bara för att jag ska bli glad igen, utan jag vill att du gör som du själv känner. Just nu vet du ju inte vad du känner och vill, men jag hoppas att du någon gång kommer på det, och att jag står kvar och väntar då. Du är en utav de få människor som får mig glad genom att bara finnas, och anledningen till att det har blivit som det blivit är att jag är så fruktansvärt rädd att förlora dig, att jag gör vad som helst för att få höra orden att du aldrig gör det. Men det blir så fel, jag måste lära om. Men betyder inte det något för dig ens, att jag säger så? Att jag säger att jag ska börja om, bättra mig och framför allt lära mig allt jag kan om hur man beter sig i relationer. Svartsjukan är något som förföljt mig länge nu, tackvare alla vet vem. Men jag jobbar, jag kämpar och jag försöker, jag ska göra ALLT för att bota mig själv. Jag ska komma ur detta mörker, bli mig själv igen. Den Moa du träffade i augusti. Jag ska visa dig att det är den jag är!! Men jag måste få tro på att du kommer tillbaka, jag måste få hoppas att du fortfarande är en del av mig, och att jag fortfarande betyder någonting. Och eftersom du tog på dig skor och jacka, gick ut i kylan för att ställa dig och lyssna på en trasig Moa, som försökte förklara och be om ursäkt, då inbillar jag mig iaf att det finns en gnutta hopp kvar? Du vill fortfarande på något vis finnas i mitt liv? Det intalar jag mig själv iaf, annars kommer jag inte upp på fötterna när jag vaknar. Så många tårar jag fällt, så många känslor jag känt. Hur illa jag har gjort mig, pga känslan att jag sårat dig. Alla tar åt sig olika, och jag har behandlat fler än dig illa. Men jag ser att det tog hårt på dig, och jag ångrar alla ord jag sagt. Jag står fast vid att jag älskar dig och att du är en underbar vän! Men, det som händer mig har ingenting med dig att göra. Det är bara lättare att bete sig illa mot någon man älskar, för att få något att skylla smärtan på. Jag ska kämpa, jag ska stå upp, jag ska le. Så länge du finns med mig. Du förgyller mitt liv! Du är en underbar vän, som många skulle göra mycket för att få ha som vän. Du har så stort inflytande på mig och jag är otroligt glad över att jag fått lära känna dig. Utan dig känns mitt liv lika meningslöst som innan jag började på Lillerud. Det finns inga förlåt i världen, ändå är förlåt det enda jag kan säga. FÖRLÅT!!! Jag är beredd att göra ALLT, för att det ska bli bra igen, bara du stannar vid min sida.. Lämna mig inte, snälla!! :'(
<3
Jag vet inte vad jag ska säga, får inga ord på mina tankar. Jad bad att få prata med dig, och är tacksam att du gav mig chansen. Ändå när vi väl står där öga mot öga så finner jag inga ord! Jag vill bara be om ursäkt, vill bara att du ska veta att jag är så ledsen för vad som har hänt, och att min rädsla att förlora dig är större än nånting annat. Jag vill börja om på nytt, jag vill kämpa mig framåt, och kunna leva lyckligt. Men inte utan dig.. Och har jag förstört allting mellan oss, så vill jag inte börja om. Och med det menar jag självklart inte att du ska förlåta mig bara för att jag ska bli glad igen, utan jag vill att du gör som du själv känner. Just nu vet du ju inte vad du känner och vill, men jag hoppas att du någon gång kommer på det, och att jag står kvar och väntar då. Du är en utav de få människor som får mig glad genom att bara finnas, och anledningen till att det har blivit som det blivit är att jag är så fruktansvärt rädd att förlora dig, att jag gör vad som helst för att få höra orden att du aldrig gör det. Men det blir så fel, jag måste lära om. Men betyder inte det något för dig ens, att jag säger så? Att jag säger att jag ska börja om, bättra mig och framför allt lära mig allt jag kan om hur man beter sig i relationer. Svartsjukan är något som förföljt mig länge nu, tackvare alla vet vem. Men jag jobbar, jag kämpar och jag försöker, jag ska göra ALLT för att bota mig själv. Jag ska komma ur detta mörker, bli mig själv igen. Den Moa du träffade i augusti. Jag ska visa dig att det är den jag är!! Men jag måste få tro på att du kommer tillbaka, jag måste få hoppas att du fortfarande är en del av mig, och att jag fortfarande betyder någonting. Och eftersom du tog på dig skor och jacka, gick ut i kylan för att ställa dig och lyssna på en trasig Moa, som försökte förklara och be om ursäkt, då inbillar jag mig iaf att det finns en gnutta hopp kvar? Du vill fortfarande på något vis finnas i mitt liv? Det intalar jag mig själv iaf, annars kommer jag inte upp på fötterna när jag vaknar. Så många tårar jag fällt, så många känslor jag känt. Hur illa jag har gjort mig, pga känslan att jag sårat dig. Alla tar åt sig olika, och jag har behandlat fler än dig illa. Men jag ser att det tog hårt på dig, och jag ångrar alla ord jag sagt. Jag står fast vid att jag älskar dig och att du är en underbar vän! Men, det som händer mig har ingenting med dig att göra. Det är bara lättare att bete sig illa mot någon man älskar, för att få något att skylla smärtan på. Jag ska kämpa, jag ska stå upp, jag ska le. Så länge du finns med mig. Du förgyller mitt liv! Du är en underbar vän, som många skulle göra mycket för att få ha som vän. Du har så stort inflytande på mig och jag är otroligt glad över att jag fått lära känna dig. Utan dig känns mitt liv lika meningslöst som innan jag började på Lillerud. Det finns inga förlåt i världen, ändå är förlåt det enda jag kan säga. FÖRLÅT!!! Jag är beredd att göra ALLT, för att det ska bli bra igen, bara du stannar vid min sida.. Lämna mig inte, snälla!! :'(
<3
Kommentarer
Trackback
