Skadad..
Jaha, jag har fått ''order'' av en nu mera ovän att skriva ett inlägg, eftersom jag är så bra på att peka ut folk här. Hm.. Jag minns inte att jag i allt för många inlägg skrivit med namn, på de personer jag varit arg, ledsen eller besviken på? Möjligtvis Jimmy, men det faller sig ganska naturligt, då jag är väldigt säker på att han inte läser min blogg.
Jag hatar verkligen att bråka med folk. Jag avskyr det! Det finns en människa i den här världen som jag verkligen hatar. Tänker inte ens hänga ut henne här,! men jag ville att det skulle framgå att det bara finns EN. Jag kan inte sova på nätterna när jag är osams med någon nära, jag mår skitdåligt, blir depp på en gång. Även fast det inte är jag som har gjort fel! Jag brukar väldigt ofta be om ursäkt, även när jag själv anser att jag inte har gjort något, bara för att jag inte vill bråka.
Och ändå får jag den här kommentaren, att jag tycker om att bråka med folk, att jag jämt är osams med någon??!! Jisses.. Ni skulle som sagt veta hur jag blir när jag är osams med en vän. Eller någon överhuvudtaget! Jag vill inte ens gå ut i stan längre, jag är rädd att möta en ''ovän''. Jag vill inte ha några sådana! Jag hatar blickarna, jag hatar viskningarna. Jag förlorade en så stark vänskap, var det förra året? Min bästa vän och jag. Vi var oskiljaktiga. Vi var jämt på samma ställe. Det var hon och jag, inga andra.. Folk frågade inte vad jag skulle göra kommande helg, de frågade vad VI skulle göra.. Sen kom den dagen jag bara fruktade. Det kom in en tredje part, och jag blev svartsjuk och kände mig så åsidosatt. Inte så konstigt kanske, med tanke på att det var min bästa väns fd bästa vän. Och nu var de lika tajta igen! Jag började bråka om småsaker, kände svartsjukan stiga mig åt huvudet. Och hon försvann.. Eller VI försvann.. Jag ville inte vara tredje hjulet under vagnen och hon stod inte ut med svartsjukan.
Så dåligt som jag har mått över det där..
Då var det tydligen dags igen? Dock inte av samma anledning, men det handlar om att förlora det käraste man har. I augusti började jag på en ny skola i en ny stad, för att komma bort från ovänner och dylikt i Arboga. Jag träffade en tjej, som jag kom väldigt nära på kort tid. Jag var så lycklig där ett tag. Jag hade hittat en bästavän igen!! En bästavän som var lik mig, som jag kunde prata med, som jag litade på. En vän jag äntligen kunde få älska så mycket jag bara kunde, och ändå få lika mycket tillbaka! Men.. Det finns alltid ett Men i mina historier. Speciellt dom som till en början låter bra.. Vi blev som ett.
Sen blev jag sjuk. Sjukare än jag tidigare varit. Jag fick åka in på psyk, och jag fick slutligen träffa en psykolog. Jag var nere på botten, längre ner än jag nånsin varit tidigare. Plötsligt blev min bästavän också helt nere? Hon sa att hon var deprimerad, och jag, jag som varit riktigt dålig, undrade varför? Man kan väl inte bara bli sjuk sådär? Vi kämpade oss tillbaka, eller ja, jag kämpade mig tillbaka, från allt skit jag nånsin varit med om. Min vän stöttade mig, och jag stöttade henne så gott jag kunde. Jag blev bättre och bättre.. En gång i veckan var jag inne i stan och pratade av mig. Jag fick läxor, jag lärde mig tänka på ett annat sätt. Jag kom ur mitt självskadebetende och jag lärde mig leva hyffsat normalt.
Min vän blev också frisk, bara sådär. Jag var såklart jätteglad för det, och vi lovade varandra att va vi än mådde dåligt över, så var det nu något som fanns i vårt förflutna. Vi skulle kämpa på tillsammans, som vi gjort hela tiden.
Men allt eftersom började min vän ta större och större plats, hon blev bestfriend med allt och alla, enligt min mening. Mina andra vänner sen 6 år tillbaka, blev hon också väldigt nära med. Och jag, har alltid levt med en ständig rädsla att bli lämnad av folk jag älskar. Jag började fundera, tänka och vrida. Jag började irritera mig på småsaker, och småsaker blev stora. Det blev för mycket.. Vi bråkade och bråkade.
Och nu står vi här. Jag vet att jag älskar dig. Jag vet att jag aldrig kommer att släppa taget. Det har jag inte gjort om min f.d bästa vän heller. De som nån gång betyder allt för mig, kommer alltid att betyda mycket, eller åtminstone en del för mig. Jag vill inte släppa taget. Jag tänker ändra på mig, jag tänker försöka. Jag är inte nöjd med mig själv. Jag måste acceptera en del saker.
Men samtidigt måste du också förstå, att ibland måste man visa hänsyn, visa respekt och annat, för någon. Du vet min historia, du vet min bakgrund.
Frågan är om jag någonsin kommer att bli hel igen..? Jag tror att min själ är för trasig, mitt hjärta för skört.. Jag vill börja om på nytt, men hur fan gör man det?
Jag ger ärligt talat upp snart, jag vet inte hur man lever längre!
Jag hatar verkligen att bråka med folk. Jag avskyr det! Det finns en människa i den här världen som jag verkligen hatar. Tänker inte ens hänga ut henne här,! men jag ville att det skulle framgå att det bara finns EN. Jag kan inte sova på nätterna när jag är osams med någon nära, jag mår skitdåligt, blir depp på en gång. Även fast det inte är jag som har gjort fel! Jag brukar väldigt ofta be om ursäkt, även när jag själv anser att jag inte har gjort något, bara för att jag inte vill bråka.
Och ändå får jag den här kommentaren, att jag tycker om att bråka med folk, att jag jämt är osams med någon??!! Jisses.. Ni skulle som sagt veta hur jag blir när jag är osams med en vän. Eller någon överhuvudtaget! Jag vill inte ens gå ut i stan längre, jag är rädd att möta en ''ovän''. Jag vill inte ha några sådana! Jag hatar blickarna, jag hatar viskningarna. Jag förlorade en så stark vänskap, var det förra året? Min bästa vän och jag. Vi var oskiljaktiga. Vi var jämt på samma ställe. Det var hon och jag, inga andra.. Folk frågade inte vad jag skulle göra kommande helg, de frågade vad VI skulle göra.. Sen kom den dagen jag bara fruktade. Det kom in en tredje part, och jag blev svartsjuk och kände mig så åsidosatt. Inte så konstigt kanske, med tanke på att det var min bästa väns fd bästa vän. Och nu var de lika tajta igen! Jag började bråka om småsaker, kände svartsjukan stiga mig åt huvudet. Och hon försvann.. Eller VI försvann.. Jag ville inte vara tredje hjulet under vagnen och hon stod inte ut med svartsjukan.
Så dåligt som jag har mått över det där..
Då var det tydligen dags igen? Dock inte av samma anledning, men det handlar om att förlora det käraste man har. I augusti började jag på en ny skola i en ny stad, för att komma bort från ovänner och dylikt i Arboga. Jag träffade en tjej, som jag kom väldigt nära på kort tid. Jag var så lycklig där ett tag. Jag hade hittat en bästavän igen!! En bästavän som var lik mig, som jag kunde prata med, som jag litade på. En vän jag äntligen kunde få älska så mycket jag bara kunde, och ändå få lika mycket tillbaka! Men.. Det finns alltid ett Men i mina historier. Speciellt dom som till en början låter bra.. Vi blev som ett.
Sen blev jag sjuk. Sjukare än jag tidigare varit. Jag fick åka in på psyk, och jag fick slutligen träffa en psykolog. Jag var nere på botten, längre ner än jag nånsin varit tidigare. Plötsligt blev min bästavän också helt nere? Hon sa att hon var deprimerad, och jag, jag som varit riktigt dålig, undrade varför? Man kan väl inte bara bli sjuk sådär? Vi kämpade oss tillbaka, eller ja, jag kämpade mig tillbaka, från allt skit jag nånsin varit med om. Min vän stöttade mig, och jag stöttade henne så gott jag kunde. Jag blev bättre och bättre.. En gång i veckan var jag inne i stan och pratade av mig. Jag fick läxor, jag lärde mig tänka på ett annat sätt. Jag kom ur mitt självskadebetende och jag lärde mig leva hyffsat normalt.
Min vän blev också frisk, bara sådär. Jag var såklart jätteglad för det, och vi lovade varandra att va vi än mådde dåligt över, så var det nu något som fanns i vårt förflutna. Vi skulle kämpa på tillsammans, som vi gjort hela tiden.
Men allt eftersom började min vän ta större och större plats, hon blev bestfriend med allt och alla, enligt min mening. Mina andra vänner sen 6 år tillbaka, blev hon också väldigt nära med. Och jag, har alltid levt med en ständig rädsla att bli lämnad av folk jag älskar. Jag började fundera, tänka och vrida. Jag började irritera mig på småsaker, och småsaker blev stora. Det blev för mycket.. Vi bråkade och bråkade.
Och nu står vi här. Jag vet att jag älskar dig. Jag vet att jag aldrig kommer att släppa taget. Det har jag inte gjort om min f.d bästa vän heller. De som nån gång betyder allt för mig, kommer alltid att betyda mycket, eller åtminstone en del för mig. Jag vill inte släppa taget. Jag tänker ändra på mig, jag tänker försöka. Jag är inte nöjd med mig själv. Jag måste acceptera en del saker.
Men samtidigt måste du också förstå, att ibland måste man visa hänsyn, visa respekt och annat, för någon. Du vet min historia, du vet min bakgrund.
Frågan är om jag någonsin kommer att bli hel igen..? Jag tror att min själ är för trasig, mitt hjärta för skört.. Jag vill börja om på nytt, men hur fan gör man det?
Jag ger ärligt talat upp snart, jag vet inte hur man lever längre!
Kommentarer
Postat av: Elin
jag vet din bakgrund och jag har stått ut och bortsett från mycket just därför, men det finns som sagt gränser för hur mycket en människa kan stå ut med, och jag drar min nu.
men du kommer fortfarande vara väldigt betydelsefull för mig, en vänskap som den vi haft är inget man bara glömmer bort eller struntar i helt, den finns alltid fastklistrad i bakhuvudet, men just nu tror jag verkligen att vi båda behöver ett break från varandra, för att sen kanske hitta tillbaka till vad som kan vara en ny-start på en bra vänskap igen..
Trackback
