Måste bara skriva av mig..
Ja, jag vet egentligen inte om det är så stor idé att skriva här. Öppet. Jag vet hur folk fungerar, man måste lägga sig i allt, även om det inte har med en själv att göra.. Men jag gör ett försök.
Man säger ju att "Kärlek kommer och går, medan vänskapen består."
Jag tycker det är så konstigt, för på något vis har det alltid (inte alltid då, men läs; sedan kärleken kom in i mitt liv) varit tvärtom. Det är inte medvetet gjort från min sida, det är inte min mening och inte så jag kanske vill att det ska vara. Men på något sätt, har vänner verkligen kommit och gått sedan jag träffade min stora kärlek. Jag hade så otroligt mycket vänner för bara något år sedan.. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera, vart tog allt vägen?
Som nu när jag är i Arboga. Stan där jag hade många vänner.. Medeltidsdagarna och mycket folk på gatorna! Däribland många jag känner, många gamla vänner. Men frågan jag ställer mig är just den, varför är det mina gamla vänner? Okej, de som bor här i stan kanske jag kan förstå att jag har tappat kontakten med pga att jag själv har flyttat 18/9 mil bort, men ändå. Är man vänner, så håller man väl kontakten? Det gjorde jag med alla i början, varenda gång jag kom hem så skickade jag 20 sms och fick 20 sms där det stod samma sak ; VART SES VI?!?!
Nu när jag kommer hem, går ett varv på stan, träffar jag mina gamla vänner och vi stannar knappt och säger hej? Och med de på skolan.. Hela np1b var mina vänner. Sen träffade jag Daniel, i samma veva förlorade jag mina närmaste.. I tvåan, hade jag helt plötsligt ingen kvar av dem? Vi blev uppdelade i klasser, och jag som var en utav de få som valde djur var inte längre en del av gänget.
Jag tänker inte älta detta, och jag har många fina vänner kvar, som betyder otroligt mycket för mig. Vänner som jag hade långt innan jag flyttade till Karlstad, som än lever kvar i mig, som jag fortfarande kan höra av mig till när som helst, jag har nyblivna vänner jag precis lärt känna, jag har vänner! Inte i den mängd jag hade förut, men de finns fortfarande där.
Frågan jag dock inte kan sluta ställa mig själv är just, Varför? Kommer vänner och går, förändras man och växer ifrån varandra? Förändrades jag så drastiskt när jag blev kär att ingen ville stanna kvar? Eller fick jag ett annat perspektiv på saker och ting?
Hur som helst, jag vet inte. Men jag begriper mig inte på ordspråket "Kärlek kommer och går, medan vänskapen består." ? I mitt liv kommer alltid min sambo ha en stor del i mitt liv, och vännerna.. Ja, självklart finns det plats för er med, men det känns som att alla kommer och går?
Man säger ju att "Kärlek kommer och går, medan vänskapen består."
Jag tycker det är så konstigt, för på något vis har det alltid (inte alltid då, men läs; sedan kärleken kom in i mitt liv) varit tvärtom. Det är inte medvetet gjort från min sida, det är inte min mening och inte så jag kanske vill att det ska vara. Men på något sätt, har vänner verkligen kommit och gått sedan jag träffade min stora kärlek. Jag hade så otroligt mycket vänner för bara något år sedan.. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera, vart tog allt vägen?
Som nu när jag är i Arboga. Stan där jag hade många vänner.. Medeltidsdagarna och mycket folk på gatorna! Däribland många jag känner, många gamla vänner. Men frågan jag ställer mig är just den, varför är det mina gamla vänner? Okej, de som bor här i stan kanske jag kan förstå att jag har tappat kontakten med pga att jag själv har flyttat 18/9 mil bort, men ändå. Är man vänner, så håller man väl kontakten? Det gjorde jag med alla i början, varenda gång jag kom hem så skickade jag 20 sms och fick 20 sms där det stod samma sak ; VART SES VI?!?!
Nu när jag kommer hem, går ett varv på stan, träffar jag mina gamla vänner och vi stannar knappt och säger hej? Och med de på skolan.. Hela np1b var mina vänner. Sen träffade jag Daniel, i samma veva förlorade jag mina närmaste.. I tvåan, hade jag helt plötsligt ingen kvar av dem? Vi blev uppdelade i klasser, och jag som var en utav de få som valde djur var inte längre en del av gänget.
Jag tänker inte älta detta, och jag har många fina vänner kvar, som betyder otroligt mycket för mig. Vänner som jag hade långt innan jag flyttade till Karlstad, som än lever kvar i mig, som jag fortfarande kan höra av mig till när som helst, jag har nyblivna vänner jag precis lärt känna, jag har vänner! Inte i den mängd jag hade förut, men de finns fortfarande där.
Frågan jag dock inte kan sluta ställa mig själv är just, Varför? Kommer vänner och går, förändras man och växer ifrån varandra? Förändrades jag så drastiskt när jag blev kär att ingen ville stanna kvar? Eller fick jag ett annat perspektiv på saker och ting?
Hur som helst, jag vet inte. Men jag begriper mig inte på ordspråket "Kärlek kommer och går, medan vänskapen består." ? I mitt liv kommer alltid min sambo ha en stor del i mitt liv, och vännerna.. Ja, självklart finns det plats för er med, men det känns som att alla kommer och går?
Kommentarer
Postat av: mullvaden=)
Jag kommer iaf alltid att stanna=)<3
Postat av: Mona!
Hej Moa!
Jag gick in på din sida, för att kolla om du skrivit något om hundarna. Läste ditt inlägg här om vännerna som försvinner. Måste säga att du är väldigt duktig på att skriva, du uttrycker dig så bra.
Ja, du det med vännerna är konstigt. Jag känner igen mig mycket i det du skriver, har upplevt samma sak flera gånger i livet. Det är stor skillnad mellan att vara singel och sambo angående ens vänner verkar det som. (ja, inte alla förstås).När man blir sambo är det som om vissa vänner inte hör av sig längre, vet ej varför...man kan välan umgås ändå, eller hur? Det är ju hela tiden ge och ta...
Hoppas det löser sig för dig. Hälsa, och krama de fyrbenta lurviga sötnosarna. Hälsa Daniel med.
Kram Mona
Trackback
