arvidssonmoa

Hejsan hoppsan alla trogna läsare.
Det här inlägget tänker jag endast skriva för min egen del. För att skriva av mig känslor och tankar som ständigt får mig att tänka, på inte alltför positiva saker.

Jag har försökt sträcka ut min hand alltför länge nu, men nu ger jag upp. Eller jag ger inte upp egentligen, jag vill fortfarande av hela mitt hjärta men för min egen skull så ska jag försöka få ett avslut.

Hela den här historien började för ca 7 år sen. Min syster hade en häst, vid namn Strindberg. En söt liten c-ponny, som senare skulle bli min. I början hade vi dock inget stall hemma, och jag tror det var det som var anledningen till att Linda fick honom på foder. Jag kan ha fel på många punkter men jag ska försöka minnas rätt, haha. Min syster var självklart uppe och hälsade på honom ofta och de verkade ha ganska kul tillsammans. Jag följde med upp dit några gånger och det sa bara klick. Jag, Madde & Linda hittade varandra snabbt och de blev mina vänner. Jag var där oftare och oftare, vi lärde känna varandra mer och mer. Vi red, badade i kanalen, grillade, tältade, busade, skrattade, spelade playstationen eller vad det nu va vi spelade. När jag började sexan, så skulle vi "tyringe-barn" in till staden och börja på Gäddgårdsskolan. Redan i femman var vi och hälsade på klassen vi skulle börja i, som redan bestod av många barn. Däribland Madde & Linda.
Vi började bli riktigt tighta. Sommaren därefter tror jag det var, så umgicks jag med dem hela tiden skulle jag vilja påstå. Jag bodde i princip med dem, vi åt frukost tillsammans, vi red ut och framför allt så skrattade vi - hela tiden. Vi bakade muffins, kladdkaka, busade. Vi bodde i tält. Vi gjorde allt man gör, när man är bästa vänner. Dem blev hela min värld och jag kan inte ens tänka tillbaka på tiden utan att gråta.
Vi gick i samma klass från sexan till nian. Visst hade vi andra vänner i klassen, men.. Det var Vi. Ingen och ingenting kom emellan oss.
Gymnasiet. Vi alla tre hade nog lite panik.. Vad ska vi göra? Skiljda världar? Hur skulle jag klara mig utan att träffa de varje dag? Vi letade.. En dag så hade dem hittat en skola! Lillerud. I Karlstad.. Det var inte allt för mycket tvivel, vi sökte. Och vad vi väntade på de där jävla breven med svaren i! Och så kom dom.. Vi hade alla tre kommit in!! Det stod klart att vi, vi tre och inga andra, skulle flytta 18 mil hemifrån och börja våra egna liv. Internat, 18 mil hemifrån. Fan vad häftigt!
Det började bättre än bäst. Vi hamnade självklart i samma klass och jag var så lycklig. Ännu ett år skulle jag få dela med mina bästa, underbara vänner. Efter ett tag och ett par om och men så fick vi flytta till solbacken. Vi tre, tillsammans.

Även om jag under den här tiden var väldigt deprimerad och mådde rätt så dåligt så är det den bästa tiden i mitt liv. Men, helt plötsligt gick nånting snett. Vi gick i världens bästa klass, jag fick ännu en bästa vän, Elin. Hon kom in i vårat liv och blev en av oss. So far, so good. I slutet av vårterminen gick något galet snett. Jag vet inte vad som hände, om det var att vi gled isär, pga att jag träffade danne, att jag förändrades, att dom förändrades? Jag vet inte.. Men jag ångrar allt. Mina ord och mina handingar.

Idag lever vi våra liv på varsitt håll. De har skaffat nya bästa vänner, och likaså har jag. Vi hälsar på varandra, men mer än så är det inte. Och varför jag nu måste sluta hoppas på att vi ska hitta varandra igen, är att jag blir så jäkla ledsen hela tiden. På Lindas blogg länkas alla hennes vänner. Tror ni att min blogg är med? Nej.. På facebook skriver alla grattis på 18års dagen, alla tackas med hjärtan och varma ord, glada gubbar. Jag fick nöja mig med ett "tack tack!" .. Jag måste dagligen se er med era andra vänner och varje gång så svider det i mitt hjärta, att jag inte är den jag var för er.

Om det fanns något jag kunde göra, säga eller vad som helst, så lovar jag att jag skulle göra det, utan att tveka. Men så länge det är såhär, så måste jag lägga mina känslor på hyllan, för att undvika att själv bli ledsen hela tiden.

Men minnena med er, allt tokigt och galet vi gjort, alla bråk vi slutligen bara skrattat åt, alla kramar och all förståelse jag fått. Allt vi gjort för varandra, allt kul vi haft ihop. Majskolvar med salt och smör, ett chips på golvet, blöta hö, fiska och skrika i panik tills madde tar bort den, annie, svampbobfyrkant. Jag kan fortsätta i evigheter, men..

Tack för den nästan 7års långa vänskapen jag fick dela med er, tack för att ni har gjort mig till den jag är. Jag för att jag fick lära känna er. Gölm aldrig bort att ni alltid kommer att ha en stor plats i mitt hjärta.

-

Som sagt, jag behövde få skriva av mig och vill inte ha ut något av detta. Kanske att ni två läser och möjligtvis ler åt våra minnen.

Nu ska jag ut och borsta mira, som fäller som en dåre, all vinterpäls ska väl av :P sen kommer danne hem snart och då får jag cigg!!!!! är förtillfället cigg-lös. haha.

Hejpa!